tågreflektioner

Sätter mig på tåget och lägger åter mitt liv i SJs händer. Jag iakttar nöjsamt stressade resenärer komma till rätta i de små kupéerna - svensken tvingas in i ovanliga möten och tryckta situationer, det har vi i alla fall vårt kära tågbolag att tacka för. 

Själv känner jag mig rutinerad, på väg upp till femte året i Norrland (sjukt vad tiden går). Jag är i tid, alla väskor på plats, lugn och ro i en tom kupé. Andas ut och känner mig hemma. Har alltid känt mig hemma på allmänna färdmedel.

Lite rörd över pappas blanka ögon när vi sa hejdå och förstår att det han ser är inte längre en vild liten Krulltott till unge utan en vuxen sådan, på väg till sitt hem långt borta. För ett ögonblick tänkte jag på nåt någon sa att barn får man låna

ett tag, de får man va glad över. Allt vi har är bara ett lån. Allt ska tas ifrån oss en dag. 

Livet är så vackert på det sättet. När jag inser alltings tillfällighet och bräcklighet blir man liksom förundrad över hur fint allt är. Precis som blomman på ängen - tillfällig men så onödigt vacker. Kanske var det meningen att vara längre?

Vi lever våra liv i misär eller flärd. Allt är tillfälligt och livet själv kommer ryckas bort från under våra fötter. Och inget av den här bloggen kommer finnas att krama, inte ens en pojkvän, inte en kudde och inte semesterledigheten. Och vi ska lära oss vad Evig betyder.